på tåget nu igen då.. känns som om det var igår jag åkte ner.. fattar inte hur dagarna kan gå så jävla fort! det känns som att jag alltid är utan honom.. och när jag är nära honom försvinner dagarna in i superfart tills det förbannade "hejdå"-t.. jag börjar faktiskt bli tokig på det här.. inte på det HÄR, men på situationen.. jag hatar att inte ha honom hos mig, jag hatar att åka.. det gör lika ont varje gång, även om vi faktiskt ses rätt ofta för att ha sånt avstånd mellan oss.. åh fyfan.. ärligt talat, kan man vara såhär kär?

jag mådde skit en dag här.. om det var i förrgår kanske.. jag låg och mådde sjukt dåligt.. grät och hade sån ångest så jag kallsvettades och hade panik.. fick ta lugnande för att klara av det.. och vad gör han? han ställer in ALLT han ska göra, ligger bredvid och säger inte ett ljud, bara smeker mig försiktigt över håret, på armen, över ryggen.. hur kan han veta? hur fan kan han veta att det är EXAKT det jag behöver? alla andra brukar göra nåt fel.. nåt litet liksom.. för det är jääävligt svårt att göra rätt när någon har panikångest.. inget konstigt med det.. men från första sekund gjorde han rätt.. rätt för MIG såklart, nu säger jag inte att det finns panikångest-regler man ska följa, men ja ni fattar.. sen när jag började samla mig ordnade han mat åt mig (nej han lagade inte- fixade.) och frågade om jag behövde lite godis och en pyttepromenad. svar ja. och efter det gick det bara uppåt igen.. jag är världens lyckligaste..

på tal om.. jag känner mig ansvarsfull och duktig.. har bokat en läkartid. en STOR läkartid.. jag ska diskutera hur vi ska göra med min medicinering om/när jag vill bli gravid.. det känns stort.. och det som känns ännu större är att jag faktiskt ens tänker i de banorna.. för bara ett par år sen skulle jag tänkt "åh yes, vi gör en bäbis!! vadå medicin??" och det fungerar ju absolut inte när man äter såpass mycket och såpass starka grejer jag gör.. och hur det kommer funka när jag måste sluta (för det antar jag att jag måste isf).. eftersom medicinerna är vad som håller mig flytande.. det rätar ut alla trassel, det håller mig flytande.. och jag vill inte sjunka dit där jag var förut.. där allt det mörka tog över.. när det åt mig.. åt sig in i varje por och varje cell av mig.. dit kan jag inte gå igen.. kan inte. då överlever jag inte. det vet jag ju.. så det kräver en noggrann diskussion och mycket väga för och emot.. rädd, men nyfiken. och nej, inga barn NU, men OM.. och NÄR..

åh vilken söt liten man som kom nyss och sa att jag får kaffe :D han var världens bästa! serviceinriktad så det bara skrek om det utan minsta tendens till att ragga! och DET är få som klarar.. en balansgång det där.. SÅ`jävla trevlig men totalt oäcklig! jag är imponerad.. jag själv klarar inte den balansgången haha.. jag glider alltid över till ragga.. även om det inte är med flit.. jag är bara en himla flirtig person har jag märkt.. eller ja, andra har sagt det och jag själv märker ju när jag fnissar på det där larviga viset. fyfan säger jag haha

nej nu ska jag åka tåg lite aktivt här, kräks snart :S